Det är mycket nu ....

Det är inte klokt vad tiden går fort , på nåt sätt fortare ju äldre man blir.
Igår hämtade vi inredning ferån IKEA med Gubben min och var i lokalen och byggde ihop - ja mest gubben medans jag skrubbade toan så att jag idag kan måla första varvet. Usch vad den var skitig!!! Vi kan inte göra så mycket mer än bygga hyllor och ställa dom där dom minst är i vägen eftersom mattläggarna hade fått för lite matta och får ny lev först på Måndag.Elektrikern har lite jobb kvar och så ska Tommy måla taket.Men SEN får jag böka om själv resten av veckan - och tur är väl det eftersom klockan tickar snabbt nu!!!

Öppningsdatum är FREDAGEN den 11 Maj! Känns lite overkligt än !
Hade tänkt öppna den 4:e , men ska på hudvårds och make-up utbildning 8,9 och 10 Maj - så då fick det bli den 11:e. Och det kanske betyder lite tur att det faktiskt råkar vara min födelsedag :)

Är så otroligt glad över att jag gick med i nätverket " Företagsam kvinna i Tornedalen" - den ger så mycket mer än vad jag kunde tänka mig.
I veckan hade vi träff i Övertorneå på Torsdag. Mycket inspirerande grupparbeten som får en att tänka till. Och en jättetrevlig kväll med middag hos Tatti på Cafe´"Kaffila". Förstår att denna energiska kvinna blev årets företagare !!
Kaffila påminde lite om Cafe´ "Vetekatten" i Stockholm , med flera rum inredda i gammal stil. Och maten var underbar.
Vi var fyra som fick sova över hemma hos henne och det blev nattprat till sena natten. lite "pyjamasparty" på gamla dar ;)
Man är ju så ensam som företagare så det här är SÅÅÅ bra! I veckan har vi frukostmöte med tjejerna.

Hur lycklig jag än är över att äntligen förverkliga min stora dröm (som jag nästan gett upp och tänkte att det var för sent) så är den tråkiga sidan att man inte har arbetskamrater. Jag har alltid älskat att jobba i lag och speciellt på Jala var vi så tajta - som en andra familj - utan hemligheter.
Men det jag får tillbaka är den nära kundkontakten som jag saknat så mycket under året på " Gränsen". Det är inte samma sak då kunderna kommer och passerar från andra orter...man får inte samma kontakt. Men undantag finns ju , som Marie från Kalix som blivit som en vän, samt några Tornebor som tog vanan att kika in och bara prata lite.

Nu ska vi åka in till stan och fortsätta i lokalen. HB skulle ev kika in för att göra ett reportage. (den delen är inte lika kul men något man får ta )

När jag tänker på mitt bloggande (som avstannat lite) så märker jag att det är lite mer "JAG" nu , mot tidigare...Och det är väl lite så det känns , att det är min tid nu:) Familjen är fortfarande det viktigaste men känner att jag kan lägga fokus på mig själv nu också - och inte ha dåligt samvete för det - så härligt det känns!

Cathi

Lång time no see...

Oj, är det så HÄR länge sedan jag har bloggat...

Det har hänt mycket sedan sist... Har tillbringat torsdag och halva fredagen med ett gäng kvinnor som alla är med i nätverket "Företagsam kvinna i Tornedalen" - en härlig upplevelse... och där frågade någon om vi hade en blogg och efter mitt Facebockande sista månaderna så hade jag nästan glömt bort att jag HAR en Blogg...

Känns som att det har hänt så mycket inom mig så jag vet inte riktigt var jag ska börja - så om dagens text är lite "hoppig" och förvirrande så får ni har överseénde :)

Den 1 Januari 2011 började jag alltså jobba som säljare på en Modebutik i Finland (På "Gränsen" ) Då jag ej fick tjänsteledigt från Jala så sa jag upp mig efter ca 22år. Året har verkligen varit annorlunda...Trodde att jag med en Mamma som kom från Finland och som alltid pratat Finska hemma , verkligen kunde Finska - men tji fick jag ;))
Men nu efter att ha jobbat ett drygt år märker jag att jag lärt mig massor och dessytom skriver Finska skapligt.

På Jala var jag ju ansvarig för Parfymavdelningen och det var alltid mycket jobb även om det var lugnare dagar så det här året har verkligen varit ett viloår jämförelsevis. har kunnat sakna stressen ;

Sista månaderna har shoppingcentret varit väldigt lugnt och jag har förstått att det ej finns en framtid för mig här. Chefen älskar sitt företag och vill kämpa på ... Själv har tanken på att förverkliga min dröm om eget företag mognat till ett beslut.

Känner att allt har sin mening , att jag fick erbjudandet om nytt jobb gjorde att jag vågade ta steget att säga upp mig efter så många år. Nu har jag jobbat heltid (jämfört med 80% tidigare) och fått distans till det hela... Förstått att jag faktiskt FÅR förverkliga min dröm...

Så nu är jag på G!! Är anställd t.o.m den 25/3 men jobbar min sista dag den 14/3 - åker och vilar en vecka med Gubben min - och sedan är det full ös!!! Har fått beviljat "Starta eget bidrag" , har hittat lokal - och om allt går bra så öppnar jag min butik i Maj! -Kommer att berätta mer detaljer då allt är helt klart :)

Så det är därför jag gått med i nätverket " Företagsam kvinna i Tornedalen" :) Ett fantastiskt nätverk av kvinnor som har företag el har planer på att starta företag (eller bara är i "vill starta" fasen) Ide´n är att kunna bolla ideér , stötta varandra , marknadsföra varandra - helt enkelt hjälpa varandra på alla sätt! Detta är kvinnor från Haparanda med byar , Övertorneå med byar , Pajala med byar. Otroligt energigivande att vara med. Blir så inspirerad efter att ha hör mångar historier och planer...

Ska försöka komma ihåg Bloggandet också trots att FB blivit beroendeframkallande ;))

Nu ut med Molly och melker i solen för att hamsta lite mer energi...

Kram...

Mamma...

På förmiddagen Fredagen den 12 augusti 2011 förändrades mitt liv för alltid...Då somnade min älskade Mamma in - helt oväntat plötsligt.

Hon skulle ha fyllt 87år i morgon den 21:a. Hon hade varit i dåligt skick under vintern och då hon åkte in på sjukhus i våras så trodde jag inte hon skulle komma hem mer. Men man minskade på hennes mediciner och hon kom hem piggare än på länge.Hela sommaren har hon varit så pigg ....Hon har hunnit hälsa på fler som hon ej träffat på länge bl.a varit i sin hemby i finska Vojakkala och i Juli hade vi en familjefest där vi samlades alla Mammas och Pappas barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive. Vi hade alla tagit med oss något ätbart och träffades hos syrran en solig och varm Torsdag.Vi tog familjefoton och barnen lekte i gräset framför Mamma och Pappa och man riktigt såg hur dom myste av att ha alla omkring sig(.Vi var 28 av 32st)

På Frdag morgon var allt som vanligt...Mamma och Pappa var och åt frukost i matsalen på Södergården och när dom återvände till sitt rum så sa Mamma att hon ville vila lite... Helge och hans 2 barnbarn Magnus och Mathias kikade in och då satt hon i sängen och pratade. Efter att dom gick så lade hon sig ner för att vila igen men efter en stund sa hon att hon behövde gå på toaletten och ringde på klockan för att larma flickorna. Pappa tog hennes hand för att hjälpa henne att sitta upp i sängen - och då föll hon plötsligt bakåt i sängen , rosslade till och var borta...

Själv var jag i Umeå med Tilda, Theo och Micke eftersom Jenny och Anton var på innebandyresa i Prag, och när Helge ringde så han jag tänka :-Nej, nu har Mamma ramlat... I umeå hade jag så fullt upp så jag inte riktigt hann låta allt sjunka in men då Micke åkte hem på Sön och jag tog bussen hem på Måndag så kom tankarna...

Det är fortfarande så overkligt att hon är borta...Man är så borskämt med att alltid ha kunnat ringa och berätta nå´t för Mamma...flera gånger i veckan eller dagligen om vi ej har träffats på nå´n dag...

Det är precis som Inger sa att man aldrig är nog gammal för att mista sin Mamma! Även som vuxen känns föräldrarna som en trygghet bakom ryggen ...även när dom blir gamla och själva behöver hjälp...

Den här veckan har jag varit hemma (har haft en så gulligt förstående chef) och tillsammans med Pappa,bror och syster har vi varit på Fonus för att planera begravningen.Det är så otroligt tunga saker...Pappa verkar lugn men då och då bryter han ihop - och så känns det för mig också...Jag kan göra nå´t och så plötsligt kommer tankarna i hyvudet och tårarna kommer...Har sovit lite dåligt och blodtrycket är lite högt men det är antagligen normalt...

Tisdag kväll fick vi täffas på sjukhuset och ta adjö av Mamma då hon var nerbäddad i kistan...Vi valde en vit kista i tyg och hon såg så fin ut där hon låg ,så slät i ansiktet - hon såg så lugn och nöjd ut...Vi var rätt många där och som Sussi sa :- det känns som att hon snart reser sig upp och undrar om vi alla kommit dit bara för hennes skull...Det hade varit så typiskt henne på nå´t sätt...tänkte alltid på oss i första hand.

Även om hjärtat kommer att gråta av saknad länge än så är jag så lyckligt lottad över att ha haft en Mamma som alltid satt oss -familjen - som 1:a prioritering i livet - och älskat det! Vi har alltid känt oss älskade och det har gett oss en grundtrygghet i livet.-Tack för det lilla älskade Mamma<3

Det blir tungt för Pappa att fortsätta ensam...Dom hade firat sin 65:e brölloppsdag den 13 Okt i år så dom fick ett långt liv tillsammans. Pappa brukar att han blev kär i mamma då han var 13år och hon 15år :)

Just nu bor pappa hos min bror men nästa månad ska han få en lägenhet och vi får hjälpas åt att fortsätta tillsammans...Men hon kommer att fattas oss...

Livet förändras...
på gott och ont...
Plötsligt är man
mogen...medelålders
Inuti är man fortfarande
inte riktigt vuxen
Man har hunnit med
rätt mycket under vägen
Barnen är vuxna
- båda är utflyttade
Har fått min del
av "livets efterrätt"
- två underbara barnbarn!
Att vara Mormor
är plötsligt helt OK :)
Min man sedan många år
- som jag föll för som 16åring
Han står förtfarande vid min sida
och kärleken är starkare än någonsin
Föräldrarna har blivit gamla
- varje dag känns som en bonus
I det fallet är man
fortfarande som ett barn
Har vårt att förstå
att man måste kunna släppa taget
Ens föräldrar är dom
man alltid kunnat ringa...
- vad det än gäller
och haft deras stöd
Nu måste jag vara stark
för att vara deras stöd...
Att ha en Bror och en Syster
att dela allt detta med
- gör allt lättare

Livet förändras...
på gott och ont...

Nytt , Nytt , Nytt...

Oj ... har blivit en paus sedan min depparkväll - och sååå mycket har hänt sen dess...

För två veckor sedan fick jag ett telefonsamtal från Lea , min arbetskompis , som undrade om inte jag kunde komma förbi och snacka med Kalle (Ägaren av mode butiken där hon hoppat in som extra då och då)som hade ett ev. erbjudande åt mig...

Sagt och gjort , har inget att förlora , alltid kan man ju lyssna - tänkte jag medans hjärtat slog 120!! (Nästan rädd för han skulle erbjuda, fånigt va??)

Efter att ha pratat med honom så erbjöd han mig en heltidstjänst i butiken -Börja fast i morgon sa han !!

Oj, oj...det blev en vecka av sömnlösa nätter...Micke var i Stockholm nästan hela veckan och jag hade snurr i magen och var nästan illamående...
-Vad fanken skulle jag göra?? Erbjudandet kom ju i sååå rätt tid då jag var nere över situationen på jobbet. Micke sa:- Är det inte det här du har velat??

Och visst...har ju tänkt tanken att om bara något kunde dyka uppså...

Så på Måndag morgon den 28 nov. sa jag upp mig från jobbet efter nästan 22år för att testa nåt helt nytt!!

När jag väl tagit beslutet så kändes det bättre...och idag har jag varit ledig från Jala och varit i modebutiken för att se och lära mig lite - och nu känns det spännande och superkul!!

Det jag kommer att sakna är ju "gänget" - men vi är ju vänner trots att vi inte jobbar ihop - och tror och hoppas att vi hinner träffas ofta...

OM det skulle bli att jag ej trivs i längden så tror jag faktiskt att NÅ`T annat dyker upp. Det är inte varje dag man får ett så´nt erbjudande så det går inte att fega en så´n här gång.

Har oroat mig över var jag ska ha hundarna men det fixade sig också...Fysiotek-Johannas mamma ska bli deras dagmatte och hon bor i Nikkala!! Känns som att det är
någon som styr och ställer då allting fixar sig ;) - Är kanske meningen...

Så den 23 december jobbar jag min sista arbetsdag på Jala eftersom jag har tagit semester mellandagarna...och efter Nyår så är det 1:a dagen av resten av mitt liv!!!

Carpe Diem mina vänner...Kram...

Förändringar...

Allt förändras , vilket ibland kan vara till det bättre och ha en mening även om man för tillfället inte förstår det...Jag hoppas att det har det den här gången också för nu känns allt bara mycket jobbigt...

Har haft mycket i tankarna sista tiden...Föräldrarna börjar bli till åren och både mamma och pappa har haft ett jobbigt år.Nu väntar vi på en ny utredning om ett eventuellt särskilt boende. (vilket verkar vara omöjligt att få här i stan om man ej ärr 100år och sängliggande !!!!)

På jobbet har det ju hänt mycket i år...Inger är sjukskriven och Annika har fått havandeskapspenning inför sin blivande mammaledighet. Lea har jobbat halvtid i höst och fortsättningen på det hör vi antagligen i morgon...

Att man blivit kvar på jobbet alla dessa år (21) beror ju på vårt sammansvetsade gäng
( lön , arbetstider el arbetsförmåner är det då inte ;)

Nu känns det som att luften gått ur en...Det är inte så bara att hoppa in på en avdelning där man måste kunna varje produkt (skulle själv inte kunna hoppa in och sälja barnvagnar) - och snart börjar julhandeln då jag och Lea jobbat mer än heltid och Annika hoppat in rätt mycket...

Nej...nu tar jag fram spikmattan och försöker sova...fortsättningen på mina dystra tankar lär ni få läsa om i morgonkväll...Natti...

Semersterns sista dagar...

Ja, så har då denna sommarsemester nästan tagit slut...Hade egentligen börjat jobba imorgon men börjar veckan med lediga dagar Mån. och Tis. - mjukstart med andra ord :))

¤ veckor har gåt otroligt fort , och med familjen hemma så har det varit full fart hela tiden...Vi har väl egentligen inte varit någonstans förutom båtturer i skärgården, förutom en resa till Ranua djurpark med barnen. Båtresorna har inte heller varit så många eftersom det blåst väldigt mycket i sommar...Men det har varit rätt skönt att vara hemma och fått rå om barnen riktigt ordentligt - och vi har ju faktiskt kvar vår vecka i september då vi åker till kreta och myser på tumanhand <3

Just nu lyckas jag inte lägga in några sommarfoton , men jag återkommer... Ha det bra... / Cathi