På förmiddagen Fredagen den 12 augusti 2011 förändrades mitt liv för alltid...Då somnade min älskade Mamma in - helt oväntat plötsligt.
Hon skulle ha fyllt 87år i morgon den 21:a. Hon hade varit i dåligt skick under vintern och då hon åkte in på sjukhus i våras så trodde jag inte hon skulle komma hem mer. Men man minskade på hennes mediciner och hon kom hem piggare än på länge.Hela sommaren har hon varit så pigg ....Hon har hunnit hälsa på fler som hon ej träffat på länge bl.a varit i sin hemby i finska Vojakkala och i Juli hade vi en familjefest där vi samlades alla Mammas och Pappas barn, barnbarn och barnbarnsbarn med respektive. Vi hade alla tagit med oss något ätbart och träffades hos syrran en solig och varm Torsdag.Vi tog familjefoton och barnen lekte i gräset framför Mamma och Pappa och man riktigt såg hur dom myste av att ha alla omkring sig(.Vi var 28 av 32st)
På Frdag morgon var allt som vanligt...Mamma och Pappa var och åt frukost i matsalen på Södergården och när dom återvände till sitt rum så sa Mamma att hon ville vila lite... Helge och hans 2 barnbarn Magnus och Mathias kikade in och då satt hon i sängen och pratade. Efter att dom gick så lade hon sig ner för att vila igen men efter en stund sa hon att hon behövde gå på toaletten och ringde på klockan för att larma flickorna. Pappa tog hennes hand för att hjälpa henne att sitta upp i sängen - och då föll hon plötsligt bakåt i sängen , rosslade till och var borta...
Själv var jag i Umeå med Tilda, Theo och Micke eftersom Jenny och Anton var på innebandyresa i Prag, och när Helge ringde så han jag tänka :-Nej, nu har Mamma ramlat... I umeå hade jag så fullt upp så jag inte riktigt hann låta allt sjunka in men då Micke åkte hem på Sön och jag tog bussen hem på Måndag så kom tankarna...
Det är fortfarande så overkligt att hon är borta...Man är så borskämt med att alltid ha kunnat ringa och berätta nå´t för Mamma...flera gånger i veckan eller dagligen om vi ej har träffats på nå´n dag...
Det är precis som Inger sa att man aldrig är nog gammal för att mista sin Mamma! Även som vuxen känns föräldrarna som en trygghet bakom ryggen ...även när dom blir gamla och själva behöver hjälp...
Den här veckan har jag varit hemma (har haft en så gulligt förstående chef) och tillsammans med Pappa,bror och syster har vi varit på Fonus för att planera begravningen.Det är så otroligt tunga saker...Pappa verkar lugn men då och då bryter han ihop - och så känns det för mig också...Jag kan göra nå´t och så plötsligt kommer tankarna i hyvudet och tårarna kommer...Har sovit lite dåligt och blodtrycket är lite högt men det är antagligen normalt...
Tisdag kväll fick vi täffas på sjukhuset och ta adjö av Mamma då hon var nerbäddad i kistan...Vi valde en vit kista i tyg och hon såg så fin ut där hon låg ,så slät i ansiktet - hon såg så lugn och nöjd ut...Vi var rätt många där och som Sussi sa :- det känns som att hon snart reser sig upp och undrar om vi alla kommit dit bara för hennes skull...Det hade varit så typiskt henne på nå´t sätt...tänkte alltid på oss i första hand.
Även om hjärtat kommer att gråta av saknad länge än så är jag så lyckligt lottad över att ha haft en Mamma som alltid satt oss -familjen - som 1:a prioritering i livet - och älskat det! Vi har alltid känt oss älskade och det har gett oss en grundtrygghet i livet.-Tack för det lilla älskade Mamma<3
Det blir tungt för Pappa att fortsätta ensam...Dom hade firat sin 65:e brölloppsdag den 13 Okt i år så dom fick ett långt liv tillsammans. Pappa brukar att han blev kär i mamma då han var 13år och hon 15år :)
Just nu bor pappa hos min bror men nästa månad ska han få en lägenhet och vi får hjälpas åt att fortsätta tillsammans...Men hon kommer att fattas oss...
